''Gymnastics is the best medicine''
2013-04-09 17:17:35
rebecca
ibland önskar jag att jag lyssnade mer på andra när det gäller mig själv, jag önskar att jag tog mer hand om mig och min kropp som jag faktiskt ska ha tills jag dör. jag skötte inte min fotrehab som jag borde ha gjort när jag skadade mig, jag gick tillbaks till gymnastiken alldeles för tidigt, kanske ett år för tidigt om jag ska vara ärlig. idag har det gått 342 dagar, och jag är fortfarande inte bra, långt ifrån bra. jag är så jävla envis och blundar för allt som är dåligt. jag tyckte att det var enklare att tejpa och dra på mig ett skydd än att faktiskt köra den rehaben jag borde ha gjort. idag ångrar jag mig, jag ångrar mig så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. "tänk om" jag inte hade haft så bråttom med att komma tillbaka, "tänk om" jag kanske hade varit bra nu.. alla dessa "tänk om" tankar som svävar runt i huvudet, jag vet inte längre vad jag ska göra med dem.
jag kan inte skylla på att jag var ung och dum, eller att jag inte visste vad jag gjorde, för det gjorde jag. jag visste precis vad som krävdes av mig och vad jag egentligen behövde göra, jag visste det själv och fick höra det hemifrån flera gånger per dag. men heter man Rebecca Blomster så blundar man för sånt, "det jag inte ser finns inte", ungefär så fungerar jag. visst, jag var oerhört trött på att bara sitta på kanten när de andra tjejerna fick träna, jag hade dåligt samvete för att jag kom till träningarna och inte körde fullt ut, för jag vet precis hur det känns när man tränar helhjärtat och någon sitter ner och inte kör. man blir galen.
jag kan inte skylla på att jag var ung och dum, eller att jag inte visste vad jag gjorde, för det gjorde jag. jag visste precis vad som krävdes av mig och vad jag egentligen behövde göra, jag visste det själv och fick höra det hemifrån flera gånger per dag. men heter man Rebecca Blomster så blundar man för sånt, "det jag inte ser finns inte", ungefär så fungerar jag. visst, jag var oerhört trött på att bara sitta på kanten när de andra tjejerna fick träna, jag hade dåligt samvete för att jag kom till träningarna och inte körde fullt ut, för jag vet precis hur det känns när man tränar helhjärtat och någon sitter ner och inte kör. man blir galen.
man vill leva, man vill göra det som gör en glad, i mitt fall är det gymnastiken, det är det bästa jag vet och jag tror att det syns. jag skulle kunna tillbringa all min lediga tid i gympahallen, för det är där jag är som lyckligast. men det är också det som gör att jag har ont, det är så jävla jobbigt. det bästa jag vet har blivit det värsta jag vet. det är inte lika kul att komma till träningarna längre, jag har ont och kan inte köra det jag vill, jag är arg och har gråtit flera gånger när jag kommit hem. det är så frustrerande, och speciellt när jag vet att det bara hänger på mig för att ingen vill hjälpa mig. visst, det är mitt fel från första början och det är mitt fel att jag kör när jag har ont. men jag kan inte låta bli, jag ser datumen som sätts upp då de stora tävlingarna ska vara och det pirrar i hela magen på mig, jag älskar det, jag kan inte låta bli, jag vill vara med, jag måste vara med..
när man har gått i en sport där skador förekommer högt och lågt, så lär man känna sin kropp bättre än man faktiskt tror, och jag känner min kropp. det är någonting som inte är helt som det ska, det är ingen vanlig stuktning, jag har stukat mina fötter flera gånger, några gånger värre än de andra, men jag har alltid varit tillbaka på ett par månader. inte 11 månader. men ingen läkare vill hjälpa mig. jag har varit in och ut hos vårdcentralen, gjort en vanlig skelettröntgen två gånger och idag går jag hos en sjukgymnast för andra gången (för att min första gav upp) under den här skadeperioden, tre gånger i veckan är jag där. jag kör ett program med övningar som min sjukgymnast tror ska kunna fixa min fot. och jag har kommit till den punkten i livet nu där jag gör vad som helst, vill inte läkarna hjälpa mig så får jag göra det själv.
någon gång måste man välja hälsan först, och det är något som jag vet att många skadade idrottare har svårt för, men nu har jag kommit så långt att jag inte kan gå/springa när underlaget är ojämt, (såsom sand och ute i skogen) och när man inte längre kan göra normala vardagssaker som inte har med sporten att göra, då är det väldigt illa. i sommar kommer jag vara den som sitter på sidan när de andra spelar beachvollyboll, och jag kommer inte vara den som är ute och springer. iallafall inte om det ser ut som det gör idag. och idag kör jag inte lika mycket gymnastik som förut, men jag vet inte om det räcker längre? jag är rädd.
KOMMENTARER
Porro
http://Joas.webblogg.se
Min älskade becca! <3 blir alldeles ledsen när jag läser detta! <3 finns alltid här för dig och ställer alltid upp till 100%! Becca och porro for the win! Jag älskar dig och vi tar oss igenom detta tillsammans! Håller dig sällskap vid kanten, alltid!! <3
Du är så himla duktig! Kom ihåg det! Du är den gymnasten jag beundrar. Det är dig jag tänker på när jag vill göra det jag ska på träningarna och när jag behöver pepp. Du är en gym gymnast - men också en grym lagkamrat!
Kram
Alexandra
http://joas.webblogg.se/
min favorit, du klarar allt!
