Hur säger man egentligen hejdå till 22 stycken underbara människor som man spenderat varje dag med i 3 år?

Ni ska bara veta hur länge jag har funderat på vad jag egentligen skulle säga till er på studentdagen, hur jag skulle reagera när vi alla sa hejdå, men när dagen väl var framme fick jag inte fram ett ord. För jag kan faktiskt inte formulera mig rätt när det gäller er, hur ska jag kunna beskriva vad jag känner och hur mycket ni betyder för mig när jag knappt förstår det själv? Det är först nu dagarna efter studenten som man börjar förstå att det faktiskt inte längre kommer bli som det alltid har varit och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har gråtit floder. En sak som har fastnat i mitt huvud är några ord som Kristoffer sa i ett svensktal en gång i ettan.  Att det är dom vännerna man har och skaffar sig på gymnasiet som man behåller resten utav sina liv, och ni skulle bara veta hur mycket jag önskar att det är sant!

När man börjar gymnasiet hamnar man i en klass med människor som man kanske inte alls har sett eller träffat förut, men med ett delat intresse har alla hamnat tillsammans. Fattar ni att det är slumpen som gjort att vi har blivit så bra vänner som vi blivit? Kan ni tänka er hur mycket vi har gått igenom tillsammans, och att vi fick avsluta detta tillsammans i fredags på studenten. Kunde det ha blivit bättre än så? Världens bästa dag enligt mig.

Första dagen tillsammans med er kände jag endast en person, Lina, och jag trodde allvarligt att det skulle förbli så också. För jag var världens blygaste person, seriöst, känner inte igen mig själv från den tiden. Jag vågade inte ta plats, syntes inte, hördes inte, och pratade absolut inte med människor jag inte kände mig bekväm med, eller inte träffat förut. Men med er ändrades allt, det tog inte mer än några veckor innan jag märkte själv att jag faktiskt vågade ta lite plats, bjuda på mig själv och skämma ut mig utan att dö. Och idag vet ni väl allihop hur jag har blivit, man kanske kan tycka att jag kunde stannat någon stans där på mitten, för jag vet att jag kan vara riktigt jävla jobbig, (en finne i stjärten haha) men det skiter jag i. För det är erat fel, ni har gjort mig till den jag är idag, och vet ni? Jag är så glad att det hände, har aldrig mått så bra som jag gör idag, och det är tack vare er!

Så det är nu efter studenten som våra nya liv börjar, vi är inte längre TE(1,2)3B som tar oss igenom livet tillsammans, utan nu står vi på våra egna ben. Det är nu alla försvinner åt olika håll, några till en ny stad i sverige och Viktor ska plugga ett år i USA. Det är nog först till hösten när vi egentligen skulle ha börjat skolan som man kommer förstå att vi inte kommer komma tillbaka till varandra. Vi får verkligen inte ta varandra för givet nu, för det kommer inte vara lätt att hålla kontakten även om vi har lovat att inte glida ifrån varandra, men jag lovar er att jag ska kämpa och göra allt i min makt - för att inte tappa bort er på vägen. Lilla Becca skulle vara helt korrupt utan sina ca 50 teknikare.

Jag skulle iallafall vilja tacka för de här tre åren tillsammans med er, alla minnen vi delar är priceless enligt mig, ni är underbar människor och jag vet att vad ni än väljer att göra i framtiden så kommer ni att vara bäst på just det. Ni skulle bara veta vilken seperationsångest jag har och det är med tårar i ögonen som jag önskar er ALL lycka till i framtiden, och jag hoppas innerligt att jag kommer vara en liten del av den. Jag är superdupermegastolt över er och ni ska vara minst lika stolta över er själva, mina finaste bästaste vänner! Ni kommer för evigt finnas i mitt lilla hjärta. Take care! Jag älskar er - TE3B! ♥




Puss och Kram, jag kommer sakna er! / Rebecca Blomster ♥